I´m back!

10 maj 2012 – jisses vad tiden flyger iväg! Jag har under det gångna året varit väl medveten om att min blogg ligger och samlar damm. Den blir rostig och ful. Men jag har ärligt talat inte haft ork eller intresse att skriva.

Det 6 juli 2012 rasade livet ihop då jag fick veta att min pappa hade gått bort under tragiska omständigheter. Jag höll ihop i tre månader men sedan gick det käpprätt åt skogen. Min man fick plocka ihop spillrorna som blev kvar av mig. Sakta kom jag på fötter igen tack vara honom och mina barn (och sjukvården). Jag började själv märka hur jag blev allt starkare för varje månad som gick. Ibland märkte jag skillnad från vecka till vecka. Det var skitkul.

Strax innan semestern kände jag mig ”tryggt” stark. Och nu efter fem veckors ledighet så känner jag mig urstark! Jag är grym på jobbet och har hitintills i år sålt för ca 4-5 milj kr. Jag är BÄST! Och då har jag jobbat 50% jan-mars och sedan 80% fram till semestern. 

Något jag har lärt mig under det gångna året (som är fullt av minnesluckor, jag tror att ca 85% av året är borta från minnet) är att njuta mer av livet, av min familj, av människor som jag har i min omgivning. Livet handlar inte bara om att jobba och sen stressa hem för att laga mat och sedan inta soffan för att man inte har ork till något annat. Livet handlar om så mycket mer!

Ett steg i den här riktningen är att jag har skrivit upp mig på en skrivarkurs. Och som jag längtar tills den börjar på tisdag! Jag vet att det kommer bli tuffa veckor framöver, men jag måste få den ekvationen att gå ihop. Jag vill verkligen lyckas!

Jobba heltid (är hemifrån 07.15-17.15), Robert, Hanna och Sebastian åker på judo på tisdag och torsdag, på lördag tränar Lilly i barngruppen. Mat ska handlas, föräldramöte, tandläkarbesök med tre barn, tvätt och städ. Pust! 🙂 Allt handlar om prioritering. Och i höst är det jag som är No.1! 🙂

Puss & kram

Mina barn är begåvade

Mina barn är begåvade. I större utsträckning än andra barn. Jämfört med barn som är i samma ålder det vill säga. Så säger i alla fall deras fröknar.

Jag har alltid sett mina barn som ”normalbegåvade”. Alltid trott att det är så barn i den åldern ska vara. Jag har fnyst åt andra vars barn inte alls gjorde samma sak som mina när de var i en specifik ålder. När de var två år var de blöjfria, åt med en riktig kniv och gaffel, talade flytande med långa meningar och min dotter lärde sig att cykla på en 12” cykel med stödhjul. De åkte aldrig vagn utan traskade själva på våra promenader. Jag kunde inte förstå, att det inte var de andra barnen det var fel på. Det var heller inte något fel på mina barn. Det var fel på mig eftersom jag inte insåg hur det egentligen var ställt. Och att alla barn är olika och det är okej. Vi är alla olika individer som lär oss saker på olika sätt och i olika tempo. Finns inget rätt eller fel.

Nu är Sebastian 11 år och Hanna 8 år. Och varje termin är det samma sak. Utvecklingssamtal. Ordet har på senare tid fått en helt annan innebörd för mig. Och förhoppningsvis även för mina barn. Varje termin, så har utvecklingssamtalet känts mer eller mindre onödigt. Eller, kanske inte så hårt formulerat – det har känts orelevant och upprepande. Varje termin fick jag höra samma sak: din dotter är SÅ bra på att läsa! Hon räknar matte snabbt (och rätt hoppas jag), hon är alltid den som först räcker upp handen för att svara (”fast jag får inte alltid svara”, klagade hon. ”Nej, men de andra barnen ska ju också få en chans eller hur”? kontrade fröken med). Stolt sitter jag där och ler stelt mot min dotters lärare. Det här har jag hört redan på dagis? När ska hon säga något nytt?! Något som jag inte har hört tidigare?

Självklart är jag stolt över min dotter. Oerhört stolt. Och tacksam för att hon har det så lätt med de olika ämnena i skolan. Men ska hon verkligen ”glida” igenom lågstadiet utan någon större utmaning? På höstterminen i ettan fick hon ha svenska med tvåorna. Inte alla lektioner, bara när de skulle träna på att läsa. Hanna kunde ju läsa redan på dagis och var en ständig besökare på biblioteket. Hon blev uttråkad på lektionen när de andra tränade bokstäver, hon gungade på stolen och halvlåg på bordet. Hannas dåvarande lärare tog det beslutet och Hanna klarade sig bra. Helt plötsligt började hon tycka om lektionerna. Jag ångrade mig att jag inte sa ifrån själv, men var tacksam över att läraren hade reagerat. Men jag ville ju inte verka förmer än andra och tro att min dotter var något. Men hon är ju faktiskt något – hon är begåvad, duktig och gillar att lära sig saker. Jävla jantelag.

Det Hanna behövde träna på var att låta andra bestämma under lekens gång (en bra tanke men min värld rasade inte ihop när jag hörde det) och att inte ha så bråttom. Ok, det målet köpte jag. För hon har ju faktiskt väldigt bråttom ibland. Oftast. Ja alltid i stort sätt. Det har ingen betydelse vad det är hon gör – hon gör det snabbt. Aningen skamsen erkände jag (först tyst för mig själv och sedan högt för läraren) att jag var precis likadan. Prestationsångest heter det visst på fint språk. Allt som görs ska göras snabbt, ordentligt och färdigt. Här duger inte det svenska mysiga bomullsinlindade uttrycket ”lagom”. Vi skrev ner Hannas mål. Låta andra bestämma och sakta ner.

Utvecklingssamtalet med Sebastian fortlöpte i stort sätt på samma sätt. Inget nytt med andra ord. Fantastiskt bra på matte, engelskan är i topp (han läser glosorna två gånger och sen kan han dem. Jag lovar). Temaarbetet gick bra, han ritar fint på bilden. Svenskan var nog hans lilla törn. ”Han skriver inte mer än vad han behöver” sa fröken. ”Nej varför ska han göra det?” undrade hans pappa (mitt ex) och log stort. Suck. Han hade ju en poäng där, även om jag inte medgav det. Lärarens blicken blev tom. ”När man skriver en berättelse så är det bra att gestalta personerna och händelserna istället för att bara skriva dem rakt upp och ner” blev hennes slutliga svar. Exet fattade ingeting. Skriva är inte riktigt hans grej så att säga. Han tittade på mig och undrade om jag fattade vad hon svamlade om. Jag nickade mjukt och svarade att läraren hade rätt. Han nöjde sig med svaret och menade på att då får han väl träna på det. Läraren log och antecknade beslutet. Uppföljningen skulle bli nästa termin.

Utvecklingssamtalet nästföljande termin blev strået vassare. Då vågade jag mig på att säga till att Hanna behövde få lite svårare uppgifter. Jag hade själv märkt att hon hade börjat stagnera i sin utveckling. Läraren (ny lärare) höll snällt med mig och plockade fram en stencil med olika tal på. Hanna tittade snabbt på den och sa: ”det här är för lätt. Det är tråkigt”. Jag tittade på talet. 12+5+1? Skojar hon?! Sådana tal räknade hon ju i nollan? Läraren plockade snabbt åt sig pappret med orden ”jag ska leta vidare imorgon efter annat material”. Jag var nöjd. Hanna suckade och ville hem.

Sebastian fick samma mål som terminen innan. Skriva längre. ”Har ni inte tränat på det” undrade jag. Det hade de inte gjort. Märkligt att en hel termin hade gått utan att de hade tränat på att skriva en längre text. Kortare texter hade de skrivit men inte längre.

Nu har det gått ännu en termin. Hanna går nu i slutet av tvåan och Sebastian i slutet av femman. Så stora barn jag har! Nu sätter jag nya krav på lärarna. Hanna behöver ännu svårare uppgifter. Hon har börjat säga att skolan är tråkig, att de gör tråkiga saker och att hon kan allting. Det enda som är roligt är rasterna. Läraren ska återigen ta fram annat material till Hanna. Väl hemma börjar jag fundera – borde Hanna kanske få hoppa över en klass? Frågan är om hon är så pass duktig och har lätt för att lära sig, att hon borde få hoppa över trean och gå till fyran direkt efter sommaren? Hur vet man det? Fördelen blir ju att hon får en utmaning som jag tror hade passat henne bra. Nackdelen är att hon kommer missa allt som man lär sig i trean. Jag tror att det är landskap bland annat. Sen finns det ju alltid en möjlighet att plugga hemma på de där landskapen. Skåne och Norrland vet hon redan var de finns. Då är det två mindre att lära sig. Jag gick i trean men har faktiskt ingen aning om hur många landskap som finns i vårt avlånga land. Och det har blivit en bra människa av mig ändå.

På Sebastians nästa utvecklingssamtal sätter jag också krav. Jag berättar att jag frågar honom efter läxor varje dag. Men det enda han har är engelska. Matten hinner han alltid göra färdigt under skoltid och engelskan är ingen match för honom. Jag tvivlar på honom varje vecka och envist tvingar jag honom att rabbla veckans ord. För att inse att det inte behövs. Han kan allt varje gång. Jag frågar läraren om han hade kunnat få läsa en engelsk bok på lektionen, när andra tränar glosor? Läraren tycker att det låter som en bra idé, och föreslår att när Sebastian tränar på glosorna, så ska han även kunna förklara orden på engelska. T ex ordet ”fork”. Då ska han kunna säga ”man äter mat med den”. Fast gaffel är ju ett ord som man förhoppningsvis redan kan när man går i femman. Men ni fattar poängen.

Det svåraste som finns i världen är nog att vara förälder. Man har ansvar för en människa, en människa som man vill lära allt man kan och hoppas att de lär sig mer än man själv har hunnit lära sig. Man vill skydda dem från allt ont och hoppas att de inte ska göra samma misstag i livet som man själv har gjort. Och även om man varnar dem och berättar om livets fallgropar, så kommer de ändå göra misstag. Sina egna misstag. Som de i sin tur kommer hoppas att deras barn inte gör.

Nej, det är inte alltid lätt att vara förälder. Men det är jäkligt kul och lärorikt. Jag lär barnen saker och de lär mig. Min son har sagt att han vill börja läsa spanska i sexan och jag stöttar honom i det beslutet. Jag har gett honom helt fria händer att välja språk. Jag vet andra föräldrar som hävdar att tyska är det enda rätta att läsa. Det har man nytta av i framtiden när man söker jobb. Men hur vet man det egentligen? Barnen är 12 år gamla – ingen vet vad de kommer jobba med i framtiden? Och dessutom så är spanskan större än tyskan har jag hört. Och mycket finare att lyssna på. Jag har själv läst spanska på gymnasiet och ser fram emot att få förhöra Sebastian på de spanska glosorna. Då lär även jag mig och sen kan vi snacka med varandra utan att någon annan i familjer fattar. Det ska bli vårt Rövarspråk har vi sagt.

Jag gör så gott jag kan i denna roll jag har fått som förälder. Denna gåva att få vara förälder. Mina barn är duktiga i skolan och de har börjat tycka det är tråkigt. Då säger jag ifrån och försöker hitta en lösning för att de ska fortsätta ha den hungern efter kunskap som de hitintills har haft. Jag håller tummarna för att det är så enkelt som att det räcker med svårare uppgifter och andra hemläxor. Jag får väl stå ut till nästa utvecklingssamtal och utvärdera det då. Jag ser fram emot nästa termin. Och under tiden funderar jag på om min dotter borde få hoppa över en klass eller om hon ska få lov att vara så gammal som hon är och hjälpa henne på annat sätt med att stimulera sitt intellekt. Jag får grubbla vidare och hoppas att svaret kommer till mig snart.

Puss & kram,

mina älskade barn

Att stinka eller inte – det är frågan

Jag anser mig vara en människa som tänker på miljön. Jag är absolut inte någon Greenpeaceaktivist som binder sig fast vid en blåval, men jag har infört en del förändringar hemma för att leva mer miljömedvetet.

På vårt område i mitt barndomshem (vi bodde i ett 4-vånings höghus utanför Stockholm), var vår familj en av pionärerna inom återvinning. Ett outnyttjat cykelskjul blev inrett till ett sop- och återvinningsrum på sena 80-talet. Jag minns hur jag och min pappa brukade traska dit i sol som regn eller snö, med våra ordentligt nerpackade tidningar. Jag gillade det. Jag förstod tanken bakom det och brukade nästan fascineras av alla gamla tidningar som låg utspridda på golvet i ”återvinningsrummet” som det hette. En gång satte jag mig ner bakom en hög och började läsa en sliten Vecko Revyn. Pappa trodde att jag redan hade gått ut så han stängde dörren och där satt jag inlåst i mörkret. Lyckligtvis så hörde han mitt illvrål och låste upp dörren. Och jag fick behålla tidningen.

När mamma diskade, så hände det att hon lät kranen rinna medan hon ställde sig vid köksfläkten för att röka. Då stängde jag alltid av vattnet. Till en början blev hon irriterad, men insåg snart att det faktiskt inte fanns någon anledning att låta det rinna.

När jag flyttade till min första egna lägenhet I Malmö, så fanns det ingen återvinning i huset. Jag vägrade dock att slänga batterier bland de vanliga soporna, och brukade ha en påse i köket där jag la alla de gamla. Sen cyklade jag bort till macken och återvann dem.

Sen flyttade jag igen, och där fanns ett återvinningsrum. Det var toppen så nu fick jag strukturera upp lite i garderoben så alla påsar med plast, kartong, papper och glas fick plats. Och varje gång jag gick ner med min ihopsamlade skatt, så kändes det bättre i själen. Jag hade bidragit lite till en bättre miljö. Jag åkte sällan buss, utan tog min cykel (tills den blev stulen).

Nu bor vi i en villa ute på landet, kör en miljöbil och sorterar allt inkl matavfall. Vi är sex stycken i familjen, så det blir en hel del avfall. Vi är duktiga på att handla rätt mängd mat, att äta upp allt och det som egentligen ligger och ruttnar i vårt matavfall är äggskal, grönsaksskal och äppelskrutt (det fanns även en tid när jag tvingade mig att äta hela skrutten för att det var miljötänk tyckte jag). Det slängs oerhört mycket plast och kartong i vårt hem. Det stör mig faktiskt. Men när jag börjar titta på hur produkterna vi köper är förpackade, så är det många som har extra emballage – utan att det egentligen behövs? Sånt kan irritera ihjäl mig. Det är min man som storhandlar (förutom grönsaker, de handlar jag ekologiskt och närodlat), och det har hänt att jag har påpekat den här emballagehysterin för honom. Så vid nästa storhandling, har han hittat en motsvarande produkt som inte har så mycket onödigt emballage och som kanske kostar en femma mer. Då berömmer jag honom och han känner sig nog också nöjd. Jag har till och med fått honom att börja köpa mer och mer ekologiskt, trots att hans ekonomiska hjärna hade svårt för det till en början 🙂

Vi köper vårt kött direkt från en bonde vars grisar inte har stressats till döds. Äggen har vi också förmånen att köpa från en bonde (de är så färska att man tror de är gamla eftersom de är annorlunda än de från affären). Det skulle ju vara mjölken som är ett problem (en av plastbidragarna i huset). Vi skulle ha haft en egen kossa. Men det lär ju knappast hända…

Så mitt i mitt miljömetvetna liv, beslöt jag mig för att köpa en ”hälsosam” deodorant. In klev jag på Hälsokostbutiken i en by bredvid oss (handla lokalt!), och hittade en deo för 68 kr!Den härligt engagerade kvinnan som jobbade i butiken, sa till mig ”tänk nu på att en deo utan aluminium får dig att lukta svett”. jag blev helt ställd, och svarade kort att deo har man ju för att INTE lukta svett. Annars så kan man ju lika gärna spara de 68 kr och stinka gratis? Hon skrattade och sa att det bara handlar om en övergångsperiod. Armhålorna har alltid blivit insmetade med aluminium (ärligt – hur hälsosamt låter det?) vilket har stoppat både svett och lukt. Tar man bort aluminiumet, så kommer svetten och lukten. Man skulle stå ut i några veckor för tids nog så kommer kroppen att vara van och inte lukta mer. Miljömedveten och hälsosam som jag försöker vara, betalade jag de 68 kr och gick lycklig ut från affären.

Jag har nu gått i en vecka på den här ”anti-aluminium kuren” och jag vete fasiken om jag orkar längre… jag tror att jag har köpt aluminiumfria deodoranter tidigare, men slängt dem efterom de inte verkade funka. Men det var ju innan min intensivutbildning på Hälsokostbutiken. Kan man spreja lite aluminium direkt på tröja i armhålorna? Eller är det det som kallas för fusk?

Varje morgon kramas jag med min goda vän parfymen Chanel i hopp om att hon ska följa mig hela dagen. Men inte ens Chanel biter på det naturliga och det tar jag som ett tecken. Jag luktar svett och jag står för det!

Puss & kram,

njut av livet var dag!

Fårskallar och flaggor

Från mitt fönster på jobb tittar jag ut över gröna kullar som sträcker sig långt bort mot Malmös horisont. Människor iklädda långbyxor och vindtäta jackor går runt i lugn takt på gräset och bär med stor möda på sina stora golfväskor. Det ser så rogivande ut. Golf är väl knappast en sport som är känd för att gå vilt till. Kanske blir det lite ”action” om en golfspelare missar hålet eller ännu värre – missar golfbollen…

Idag hände något lustigt. Jag måste faktiskt erkänna att det blev lite mer ”action” än vad det normalt brukar vara på golfbanan. En man (det såg i alla fall ut som en man på det långa avståndet) slog ut en golfboll. Med handen kupad över ögonen (är det inte lag på att ha keps när man spelar golf?!) följde han bollen med en förmodligen spänd blick. Bollen landade mjuk. Inte i gräset, utan på ett får. Ekomiljö i all ära, men får på en golfbana? Det låter som en urusel och långsam gräsklippare eller? Om de äter gräset så måste de ju också skita? Och hur kul är det att plocka upp sin vita golfboll från en hög med fåravfall?

Mannen stod nu som förstenad med armarna hängandes längst sidorna. Jag kunde inte se hans ansikte, men minen gick att avläsa på kroppsspråket. Hans klubba föll till marken. Sen tog han sig för huvudet (det försökte nog fåret också göra, men detta är ju RIKTIGA får. Inte ett Tele2 får). Det var nu som jag fick bekräftat att det var en manlig golfspelare. En kvinna hade ju börjat skrika och spring mot fåret i ren panik för att kolla om det var skadat.

Här hade man (läs:jag) slutat spela golf av ren ilska eller av dåligt samvete för att man precis hade nockat ett oskyldigt får. Men vad gör mannan? Han tar sin väska och går över till andra sidan golfbanan och skjuter vidare. Och då följde fåren efter. Jag vet inte om de kändes någon slags gemenskap med honom eller om de helt enkelt ville jävlas. Personligen tror jag på det senare.

Det tog mannen över en timme att ge upp. Med trötta, släpande steg gick han mot sin bil. Parkeringen ser jag inte från mitt fönster, men en liten stund senare körde det förbi en bil i alldeles för snabb hastigthet på vägen utanför. Jag vill gärna tro att det var han. Det gör det hela lite extra roligt då.

Fåren verkar må bra nu. De ligger långt borta i en klunga och låter nya golfare vara ifred. De är väl nöjda med en golfboll i huvudet per dag och får.

 

Puss & kram,

livet är gott idag!

Plåsterbarn och bonusbarn

Vi har fyra barn. Eller 3,5 om man ska vara helt petig. Men om vi ska analysera det ännu mer noggrant, under lupp, så har vi ett barn tillsammans. Min man har två. Jag har tre. Och vi har fyra. Eller 3,5. Det halva barnen bor halva tiden hos oss, men hon är ju ändå hel så att säga…

När vi satt hos barnmorskan (med barn nr ett i magen dvs nr fyra) fick vi frågan: är detta ert första barn? En medelålders barnmorska med en klok och erfaren blick tittade leende på mig och min man. ”Nja, typ” blev mitt spontana svar. ”Förlåt?” barnmorskan tittade häpet på mig och puttade tillbaka glasögonen till deras rätta plats. Hennes leende hade blivit lite mer stelt vid det här laget.

Och så kom svaret (som i mina öron lät väldigt finurligt): ”det är vårt första barn, min makes andra, mitt tredje och vårt fjärde”. Vid det här laget hade man kunnat bygget ett fågelbo i barnmorskas öppna mun. ”Vi är en modern familj” fortsatte jag glatt. Mannen min skrattade gott åt mitt finurliga svar men kvävde det sista skrattet när han såg barnmorskans tomma och oförstående blick.

”Jo, det är så här” började han, som vid det här laget hade börjat tycka riktigt synd om barnmorskan. ”Jag har en dotter sedan ett tidigare förhållande, min fru har två barn sedan innan. Det här barnet (nu pekade han mot min mage) är vårt första gemensamma. Alltså – vårt första (barnmorskan nickade instämmande), mitt andra (nick), min frus tredje… (nick) men vår familjs fjärde (nick).”

Så med det avklarat och utrett, började hon anteckna. ”Går det bra om jag bara skriver att det är ert fjärde barn?” Självklart så gick det bra. Det var ju ändå vårt fjärde barn. Barnmorskan tittade upp från sina papper och log brett. Hon hade hört en benämning på ”den typ av barn som det här är” (den typ av barn som det här är?! Min man tittade snabbt på mig och gjorde bry-dig-inte-om-det minen. Så jag lät det vara.). Plåsterbarn. Vi hade aldrig hört det begreppet tidigare. Klisterbarn var vi bekanta med, men Plåsterbarn? Principen är ju densamma. Och det lät ju logiskt? Ett barn som ”plåstrar” ihop två sargade familjer. Ett barn som ”klistrar” ihop två familjer. Ett barn som knyter ihop två familjer och gör dem till en helhet. Vi gillade ordet. Vi förstod ordet.

När vi gifte oss, ett halvår innan vårt plåsterbarn blev skapat, så sprang ”vår” äldsta dotter Martina ut från kyrkan, hoppade upp i luften och skrek för full hals med armarna ut mot världen ”äntligen är vi en riktig familj!”. Jag fällde en tår då. Detta var tydligen den sista bekräftelsen för henne, att vi faktiskt skulle förbli tillsammans. Hon var elva år gammal och skör som en elvaåring kan vara. Hon hade vid ett flertal tillfällen kommit fram till mig, kramat mig och sagt att hon inte ville att vi (jag och mina barn) skulle flytta ifrån henne och hennes pappa. Jag brukade svara att vi är här för att stanna, att hon kunde vara lugn. Men tydligen så behövde hon den bekräftelsen som en vigsel innebar.

När vi sedan berättade den stora nyheten för barnen att vi skulle få en liten bebis i huset, (vi hade en glöggkväll för våra vänner så rummet var fullt av folk) så var den generella reaktionen hos barnen samma – explosiv glädje! Hanna, då fem år, undrade hur bebisen hade kommit in i min mage och hur den fick mat. Sebastian, då åtta, funderade över hur vi skulle få plats i bilen – skulle han bli tvungen att sitta i bagageluckan nu?! Och Martina, vår lilla elvaåring, slog sin pappa på ryggen och sa ”pappa, så du har hoppat på Karolina med din snopp! Fy så äckligt!”. Japp. Det är våra tre äldsta härligt skitungar det. Man kan inte annat än att älska dem precis så som de är.

Och vårt lilla plåster? Jodå, hon kom en vacker sommardag med buller och bång. Väl på BB så kom den stora frågan – vem av våra tre stora barn, skulle få äran att hålla sin nyfödda lillasyster först? Jag hade en idé, min man samma. Men det som förvånade mig, var att barnen själva redan hade bestämt det. Det blev först Sebastian (för att han var ensam kille), sen Martina (för att bebisen var hennes första blodsyskon) och sist Hanna (hon blev storasyster för första gången). Hanna fick mysa extra länge med sin nyfödda lillasyster eftersom hon var sist ut att hålla henne.

Det är märkligt hur man som förälder i en blandfamilj ibland kan grubbla fram och tillbaka om vilket som blir mest rättvist. Jag som mamma/bonusmamma, vill inte favorisera mina egna barn framför min makes, men jag vill heller inte favorisera hans barn framför mina – för att sälja in mig själv. Det ska bara funka. Oftast så löser det sig. På ett eller annat sätt. Och våra barn, alla fyra, är helt underbara. Även när de bråkar om sånt som egentligen är bagateller. Men sånt gör ju vi vuxna också ibland.

Puss & kram,

njut av livet var dag!